Vi är här nu

Vi är här nu är en utställning framtagen för väntrummen på infektionklinikerna. Tillsammans med Maja Kristin Nylander som fotograf och utställningsproducent har vi arbetat med porträtteringar. Vi har tagit fasta på att alla människor har många lager och skikt av berättelser och om vi väver dessa tillsammans med varandra blir vi ett vi. Karolina Westenhoff står för grafisk formgivning av utställningen.

Vi är alla undantagen. Ingen av oss som lever med hiv är som de andra. Men. Någonstans fanns ett vi skrivet i versaler, jag har sedan dess samlat bitar.

Vi samlar våra berättelser för att låta människor veta att vi är sårbara. I really thought I was the only person living with HIV here in Sweden. After two years I met more people in my situation. They showed me that no matter what situation, there is still love. I was not alone anymore.

De samlar sig, orden. De tar sig inåt, fyller mellanrum och tystnader, fogas till varandra, blir fler och fler. Perspektiven fylls på och breder ut sig. Någonting händer i det kollektiva.

Vad vore vi utan soliga dagar? En sorgsen viol utan rätten att klaga. We fight the past in present days, find ourselves and improve the ways.

Vi delar och tar del av, lyssnar till det som vi inte vet något om, till det omöjliga, som vi kanske inte visste fanns.

Vad har vi gemensamt? Inte ett jävla skit mer än hiv. Men uppenbarligen går det att mötas i den enda beröringspunkten. Nu träffar jag ju människor som kan säga samma saker som jag, som man inte behöver förklara så mycket för – de förstår ändå.

Det finns en väg hit där vi är idag. Den gick via väntrum och viskningar, personer som pratade högt och de som tyckte att det väl inte ska behövas. Vi behövde en plats där människor inte pratade om oss, utan med oss, där det var vi som pratade.

Vi är här nu.

Hivpositiv, ordet låter så fint, så lätt. Jag vill vara med och fylla det ordet med saker som gör den där pingvinen i mig stolt över gruppen jag tillhör. Vad vi behöver är att ha respekt och lyssna på varandras stories.

Vi är inte ensamma, vi har aldrig varit det.

Vi har alla behov av ett sammanhang. Det här är vårt. Det betyder inte att vi har gjort hiv till en identitet. Tvärtom händer det något med oss när hiv liksom neutraliserats och blivit en icke-fråga. Eftersom det är vår minsta gemensamma nämnare kan allting annat få plats, bre ut sig och spreta. Jag är jag och du är du, vi är alla individer men summan av delarna blir Positiva Gruppen Väst. Vi har en ganska storslagen ambition med vårt vi. Här är tanken att alla ska rymmas, oavsett sådant som kön, sexualitet, språk, ålder, vilken bakgrund eller vilka erfarenheter vi har. En del av oss lever själva med hiv, andra har en närstående eller känner någon som gör det. Vi fungerar som en plats för frågor och funderingar, som en plats att dela erfarenheter. Till Positiva Gruppen Väst kan man komma för att prata, eller bara lyssna. Vill du prata med någon, ta del av andras berättelser eller bara veta mer om hiv?