Med tiden har något nytt sprungit fram
Jag fick hiv för cirka tio år sedan. Det kom som en chock för mig, Inte kan jag ha fått viruset? Hiv är fortfarande stigmatiserat och för många finns en stor okunskap. Jag tänkte att det bara är andra som blir drabbade.
Efter beskedet rådde en kaotisk tid med miljoner tankar och frågeställningar. Som tur var finns PG Väst, en ideell stödförening som hjälpte mig under den mest traumatiska och oroliga tiden. Jag trodde att jag att jag hade gått igenom det mesta här i livet med skils- mässor, ett antal olika jobb och motgångar som de flesta av oss möter under livets gång, men då kände jag mig dock lugn och stabil. Hivbeskedet gjorde mig osäker och jag fam- lande i tomma intet. En intensiv tid började med nya frågeställningar och funderingar. På vilket sätt skulle livet te sig fortsättningsvis? Hur skulle det bli med nya relationer? Skulle jag berätta för kreti och pleti? Tankarna snurrade runt och just då hade jag inga svar.
Med tiden lugnade allt ner sig. Jag gick på samtalscirklar och lyssnade på andras historier och erfarenheter och insåg att de flesta hade liknande upplevelser och känslor. Jag plöjde igenom en hel del litteratur i ämnet och kände, att jag växte inombords. Många frågor förbyttes till en inre säkerhet och lugn. Jag hade gått igenom en process och kände att jag hade växt som människa. Livet hade fått en annan dimension. Jag märkte att jag började glädjas över enkla saker, en fin dag, en avkopplande tv-kväll, att helt enkelt bara finnas till.
Nu lever jag ett stillsamt liv och gläds över varje ny dag. Jag vet att jag har gått igenom något som har varit svårt, men med tålamod och bearbetning har något nytt sprungit fram. Idag är jag lugnare och mera medveten än tidigare. Det känns som en ny identitet.
text Anonym