For my body, everybody
Vår kropp är det viktigaste vi har, men det är inte så lätt att förhålla sig den. Jag har själv lite svårt med min egen kroppsuppfattning, ena stunden tycker jag att jag ser okej ut, i nästa stund känns det som en katastrof.
TEXT PETER LINDHOLM
Våra kroppar kan variera ganska mycket. I längd, från runt en och en halv meter till lite över två meter. Viktmässigt ska vi inte prata om, då är variationerna ännu större. Vi har också olika kroppsliga förutsättningar. En del är spensliga och en del är stora (och starka?). Men det vi har gemensamt är ju att vi har just bara en kropp. Drabbas vi av sjukdomar kan vi oftast hitta botemedel i dagens moderna värld, men hiv är lite speciellt. För många som lever med hiv handlar det nog mer om psykologi än vad det gör vid många andra sjukdomar. Det är så många aspekter som kommer in. Sex, etik, moral, barnalstrande, samhällets syn med mera.
Det känslomässiga finns ju där, även i relation till kroppen. Jag lever ändå med ett virus långt därinne. Det gör att jag ändå inte är helt som alla andra. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Även om jag inte går omkring dagligen och tänker på det är ju hiv en del av mig. Det har varit det i så många år och jag vet inte om det är så mycket att göra åt. Vad lägger vi in i våra tankar om kroppen? Förr i tiden kunde jag ibland kalla mig själv för ”skämt kött”, men jag tyckte aldrig att det var så i själ och hjärta. Det var nog lite av en skyddsmekanism med tanke på hur man såg på oss som lever med hiv, åtminstone fram till mitten på 00-talet. Många som diagnostiseras med hiv idag är så kallade ”late testers”. Det innebär att de upptäcks sent, delvis därför att hiv inte är lika uppmärksammat idag som på 80- och 90-talet. Hiv och hivtest verkar vara det sista både sjukvården och den enskilde patienten verkar tänka på, trots att flera av symptomen på ett kraftigt försvagat immunförsvar är ganska tydliga. Då kanske man inte lyssnar tillräckligt på kroppens signaler?
Idag är det rätt enkelt för de flesta att ta sin medicin och den har relativt få biverkningar. Sedan finns det ju annat som påverkar. Stigmat. Utmaningen att hitta en partner. Känslan över att behöva bli lite av en föreläsare eftersom många inte vet om de senaste årens utveckling. Visst är det lurigt att leva med en ”osynlig” sjukdom men som ändå finns där.